8. Du det är en sak...
Tidigare
Jag tryckte på skicka och såg hur det var levererat. Jag andades in ett djupt andetag och hållde inne det en stund. Efter några sekunder så släppte jag ut all luft igen. Är jag kär?
Olivias POV
Olivias POV
Skulle jag berätta för Amy? Ja eller nä eller jo eller? Varför är det så svårt?! Det var väl bara att säga det! Vad kan hända? Jo hon kanske blir sur, avundsjuk men var det värt risken? Jo det var värt det. Efter en stunds inre strid så bestämde jag mig för att gå över till Amy.
"Mom I go to Amy call when it's dinner" sa jag och snörade på mina converse. När jag stod framför huset övervägde jag om jag skulle plinga på eller bara gå in som jag brukar. Jag bestämde mig för att bjuda in mig själv och klev in genom dörren.
"Jag är hemma" Ropade jag kanske lite ironiskt men ändå jag kände mig hemma här, visst min familj var ju det jag bodde för det mesta hos men som sagt så kännde jag mig väldgit välkomnad och hemma här. Liza kom ner för trappan och sa,
"Hej Olivia! Amy är på sitt rum och stalkar One Direction som valig tror jag, hon blir nog glad för lite sällskap." Jag nickade lite och gick sedan upp för trappan. Utan att knacka så gick jag in på rummet och kastade mig på hennes säng och suckade högljudt.
"Hej Olivia! Amy är på sitt rum och stalkar One Direction som valig tror jag, hon blir nog glad för lite sällskap." Jag nickade lite och gick sedan upp för trappan. Utan att knacka så gick jag in på rummet och kastade mig på hennes säng och suckade högljudt.
"Hej på dig med." Mumlade hon utan att slita blicken från dator. Jag satte mig långsamt upp. Plötsligt så vibrerade något i min ficka. Jag tog upp mobilen och kollade vad som hänt. Jag blev lite chockad när jag såg att det var ett sms från Liam då jag trodde att någon hade twittrat något obetydligt. Jag låste upp moblien och läste smset.
Hey em heard about what happend with Niall quiet awkward but it's true he really like him and it would be fantastic if you did like him too. But that I really want to say was that we all miss you girls and looking forward to see you again. We're going back to UK tonight and btw just send yours skype name and the we can skype someday :) xoxo Liam
åh han var bara för gullig. Men gillade jag Niall? Jovist hade jag haft en kändiscrush på honom. Men liksom men kan inte älska Niall? Jag kom och tänka på varje gång jag sett en text om hur Niall's drömflickvän skulle vara så har jag känt mig som den rätta. Inte pinnsmal, kan spela gitarr och övriga instrument, äter en del, kan tänka sig skräckisar och ja mycket annat. Men nu när jag tydligen har chansen så är jag tveksam. Varför det? Jag hoppade till av att Amy nös. Hon var nog mästare i att nysa högljudt och lyckas skrämmas samtidigt. Men hennes tecken på närvarande påminde mig om varför jag var här.
"Du, Amy jag behöver berätta en sak för dig."
"Okey, em jag med men du först." Va? Vad hade hon att berätta?
"Jo det var så här att i morse när du sov blev jag väckt, inte av din mamma utan av att min mobil ringde. Jag tyckte att det var konstigt att den ringde så tidigt men när jag tog upp den så såg jag att det var Niall. Jag svarade men innan jag han säga något så gick han rätt på sak. Men efter som han trodde att jag var Zayn av någon anlednign så råkade han säga lite för mycket. Han sa ungefär att han undrade om Zayn kom ihåg mig och sedan så sa han att han... att han var kär i mig." Jag tittade upp på henne för att se hennes reaktion.
"Och du gillar honom också efter som du rodnar eller?" hon log men mitt leende slocknade när jag kände att mina kinder skiftat färg. Men det kom snabt tillbaka.
"Ja, jag tror det." Jag kände mig riktigt nöjd över att jag berättat och lite fjantig för att jag hade nojjat mig så mycket.
"Men nu vad skulle du berätta?"
Amys POV
Shit varför hade jag sagt att jag skulle berätta något jag också? Det var ju bara dumt. Jag var nog inte redo. Inte idag. Fast jag hade ju lovat mamma att berätta. Fast jag ville inte, inte nu när allt var så perfekt och allt med One Direction.
"Nä, men det var inte så viktigt. Gud va roligt ändå att han sa att han gillar dig är så glad för din skull." Det gjorde ont att ljuga för Olivia, vi hade alltid berätta allt förvarnda. Men jag skulle berätta bara inte idag.
"Ja, jag längtar verkligen tills vi ska träffade igen!"
"Ja det kommer bli superkul" sa jag och gav mig på ett fake leende. Jag ville vara glad och kunna skratta som Olivia men det gick inte. Inte med de beskeden jag fått igår. Det var lite därför jag hade bjudigt över Olivia.
"Men om du inte hade något att säga så tror jag att jag måste gå du vet skola imorgon."
"Nej! Gud vad jag önskade att vi gick på samma gymnasium. Varför måste du gå på det där rytmuss?"
"Du vet regel nummer ett: Följ alltid dina drömma." Sa hon och gav mig en kram och gick sedan ut ur rummet. Jag kunde höra hur hon sa hejdå till min mamma. Det knackade åter igen på dörren och sedan kom mamma in.
"Amy, Varför berättade du inte? Du lovade ju mig!"
"förlåt" sa jag skamset och tittade ner på mina fötter.
"Nej du behöver inte be om urkäkt jag vill bara ditt bästa det vet du." Jag nickade lågsamt medan hon gav mig en slängkyss och stängde sedan dörren efter sig och gick antagligen ut till köket. Jag tog upp mobilen för att skicka ett sms till Harry.
Hey do you have time to skype? My skype name is Amy_Hav.
Det kanske lät lite desperat men jag ville verkligen prata med någon och efter som Olivias pappa var hemma för ovanlighetens skull så ville jag inte störa henne. Jag loggade in på skype och plötsligt ringde någon. Jag klickade på svara knappen och andades ut när jag såg att det var Harry.
"Hey girl! What are you doing?"
"Nothing I think. how are you?"
"Great, We are finaly back in London!"
"Yey and I'm home"
"haha So what do you think about our new song? Or if you heard it"
"Of course I have! I think it's beautiful."
"Thanks"
"you're welcome" Det blev lite tyst en stund men sedan kom han upp med idéen att ha lite fråge stund. Vi hade riktigt trevligt och vi lärde känna varandra ganska bra. Jag kände att jag började lita på honom mer och mer och övervägde flera gånger att berätta vad som hade hänt men jag backade ur. Att jag blivit sjukare hade ju inte precis fått mig på bra humör. Men när frågorna med tiden tog slut och klockan var ganska mycket så bestäde vi oss för att lägga på. Jag gick och borstade tänderna och la mig i sängen. Det dröjde inte länge innan tårarna kom varför? varför jag? Varför skulle allt hänada mig? Först tänkte jag att allt var mammas fel att hon hade valt att göra mig trots sin HIV men det var inte rättvist att tänka så hon var lika ledsen som jag. Sedan att jag skulle få det också jag ville inte äns tänka ordet.
Harrys POV
Hon verkade ganska deppig. Undra varför? Jag bestämde mig för att det var viktigt att få vet så efter en stund när jag inte kunde vänta längre så smsade jag henne.
Hey! you looked little down when we speak :( Just do you know, I always here if you wanna talk! xx Hazza :)
Hon verkade ganska deppig. Undra varför? Jag bestämde mig för att det var viktigt att få vet så efter en stund när jag inte kunde vänta längre så smsade jag henne.
Hey! you looked little down when we speak :( Just do you know, I always here if you wanna talk! xx Hazza :)
Det såg ganska normalt ut så jag skickade iväg smset och efter några sekunder bara så svarade hon
Haha yeah I'm kida "down" and just if you want you can call me but don't do it if you don't want to... xx Amy
Vad var det som höll henne nere? Min nyfikenhet tog över och jag besämde mig för att ringa henne.
"It's Amy" svarade hon och snyftade till lite. Hon var verkligen ledsen.
"Hey it's Harry! So do you want to tallk about it?" Fan varför sa jag så? Såklart att hon skulle berätta så småning om. Bra! Nu pressar du henne också.
"You don't need to do it!" Utbrast jag så fort jag sagt det första.
"No I want to talk about it, So we can start from the begging. My mom has HIV. And I get it from her. Nobody knows, not even Olivia. And yester day they called from the hospital aand they said that I... Det blev tyst en liten stund och snyftningarna kom tätare, jag satt heltstilla i min mjuka soffa i min lägenhet och väntade på att hon skulle fortsätta.. I, I, I have leukaemia. Det blev åter igen tyst och det ända som hördes var hennes nu häftiga snyftningar.
"I'm soooo sorry, hey you Jag ealskar dig" Sa jag och hon skrattade till lite åt mitt uttal säkert
"No it's okay but please promise that it's our secret. Because I think I'm not ready to tell everybody yet"
"Of course I promise that it's our secret. 'till I die" Sa jag.
"I don't want to be rude but I have to go now"
"Sure see you later I miss you"
"I miss you too! Good night"
"Yeah sleep tight" Sa jag och la på. Wow där fick jag mig en tanke ställare. En 17åring som både har HIV och Cancer snacka om jobbigt! Men jag blev ändå glad och varm i hjärtat över att hon hade förlitat allt detta på mig. En främlig som hon träffat en gång. Men ändå nu åter stod bara en fråga. Kan man vara kär i någon som har Cancer?
:O Nej stackars Amy! men ett litet kapitel så här på torsdags kvällen :) Det blir nog kapitel ungefär varnan dag då både jag och hanna har ett stor musik intresse och lägger ner mycket tid på det pluss att jag rider. Men vi ska försöka vara sp upp daterade som möjligt ;) Men well well Good Night everybody!
Kommentarer
Catie
Hjälp! Mer nu!! :)
Svar:
LittleThings
Trackback
