Amen herregud!! Vad är jag för en kompis!! Jag berättar för Harry men inte för Olivia! Jag har känt Olivia ända sen jag föddes, och Harry jaa, han har jag träffat en gång... Jag kände mig så otroligt dum... Tankarna började snurra hejvilt i huvudet. Jag mådde illa också. Jag svalde mitt sega saliv och blundade. När jag sedan öppnade ögonen så snurrade allt. Jag vet inte varför men plötsligt så låg jag avsvimmad på mattan.

 

Jag hade hört dunsen direkt. Jag hade sprungit upp till Amys rum. Jag slog våldsamt upp dörren. Där låg hon, avsvimmad. För något annat vågade jag inte tro. Livet hade varit tufft för henne. Det visste jag. Jag lyfte försiktigt men bestämd upp hennes handled och kände på hennes puls. Den var igång. Jag la mitt öra ovanför hennes mun. Hon andades. Jag började nu lugna ner mig lite. Allt var okej, men jag bestämnde mig ändå för att åka in till sjukhuset. Jag lyfte försiktigt upp henne och bar ut henne till bilen. Jag vred om nyckeln och började köra mot sjukhuset.

 

Jaha, då var det sagt. Att jag och Niall gillade varandra. Men jag måste erkänna att bara tanken fick mig att le! Jag väcktes ur mina tankar när mamma ropar om att det är mat. Jag sprang till köket, även fast jag inte var så hungrig.

- Ge hit ketchupen!! Hör jag Timmy gnälla. Jag sätter mig ner mittemot med en suck. Samma gamla visa.
- So, how was it at Amys house? Frågade sedan mamma efter att alla hade tagit sig och börjat äta.

- Det var kul! Vi spelade lite tv spel och du vet snackade lite bara. Hon verkade nöja sig med svaret för hon frågade inget mer. Jag tog undan disken och tänkte precis gå när jag plötsligt hör en motor starta utanför. Eftersom jag är så nyfiken så kikar jag ut ur fönstret. Amy. Det var Amys bil... Men hon sa att hon bara skulle vara hemma ikväll. Jag såg hur bilen försvann. Och eftersom jag var så extremt nyfiken så tog jag upp mobilen ut fickan och ringde Amy.

Signaler gick.... Till slut så kopplades jag vidare till hennes telefonsvarare. Nu var jag orolig. Jag började gå i cirklar. Men asså, det kanske inte var så farligt alls? Ja menar, hon kunde ha varit tvungen och handla och bara liksom glömt mobilen.. Jag bestämmde mig för att ringa Liza.

- Ja det är, Liza. Hörde jag sedan någon svara i andra änden.

- Hej Liza! Det är jag Olivia, Men jag undrade bara, asså jag såg er åka iväg någonstans.. Och jag testade ringa Amy men hon svarade inte så jag bara undrade vart ni var. Jag slog mig i pannen när jag hörde hur dumt det lät. Jag måste vara värsta stalkern!

- Oh, hej Olivia. Jo vi är på sjukhuset nu. För... Mer än så hör jag inte. Hela hjärnan liksom släppte allt. Sjukhuset var det ända ord som ekade i mitt huvud. Vad i hela friden gjorde dem där!?

- Varför är ni där?

-Jo, som jag sa, Amy har Cancer... och Adis... Hon svimmade så jag tänkte att det var lika bra att ta med henne hit. Jag stog som förstelnad bakom luren. Jag rörde inte en min. Tillslut la jag på. Jag var tvungen att sätta mig. Tankarna forslade nu i stället genom huvudet. Hade Amy allt detta och varför hade hon inte sagt något? Jag kände några tårar rinna ner för kinden. Jag visste inte vad som var värst, att hon hade det, eller att hon inte hade sagt något. Jag var förkrossad. Av båda.

 

 

Jag hade suttigt och väntat i flera minuter utanför rummet nu. Jag började bli otålig. Ja menar hon hade väl bara svimmat? Tillslut så hade dem låtit mig gå in i rummet. Jag hade sett alla sladdar som var kopplade till Amy. De sa att vi fick åka hem redan imorgon bitti. Men vi skulle alltså få stanna under natten här. Jag orkade inte fråga vad felet var. Det måste liksom antagligen ha varit något med HIV:en eller cancern. Jag ville bara inte veta helt enkelt.

---

Haha kort kapitell jag vet!! Men Ellen skriver ju nästa så då kommer säkert ett långt, aja tack till alla fina kommentarer också! :D