- ARE YOU GUYS TOGHETER?

- WHAT'S YOUR NAME?

- HOW LONG HAVE YOU BEEN DATING?

Jag blev förvånad över alla frågor som hade ställts så fort till mig. Vad hade dem med det här och göra? Fast juste, jag var ju med Niall. Åh herregud! Det kommer ju publiceras överallt! Jag kollade upp på Niall. Han kollade inte tillbaks utan mer någonstans framåt. Jag tror han försökte få ur oss ur den stora folkmassan av paparazzis.
 Jag kände hur han greppade ett hårt tag runt min handled och bokstavligt talat drog med mig.  Och jag kunde ju inte göra något annat än att hänga med. Tillslut så kände jag hur det skingrades runt omkring mig.

- TAXI!! Niall's röst hade inte riktigt någon känsla, inte hat, inte glädje. Den var bara tom. En taxi stannade framför oss och Niall förde in mig i bilen och klev sedan in själv. Ingen av oss sa ett ända ord på hela resan hem.

 

Jag satt på en bänk i en park någonstans. Jag vet inte varför men jag känner mig så förådd. Men nu i efterhand så känner jag mig så larvig. Jag tror jag inte skulle kunna möta Harrys vackra ansikte igen. Men jag skulle vilja. Vilja krama om honom, vara med honom. Jag skulle vilja så gärna. Men jag visste ju inte ens var han var. Och somsagt så skulle jag ALDRIG kunna se hans ansikte igen. Särskilt inte om Taylors ansikte var brevid... Dem kanske satt hemma hos varandra och myste just nu? Och själv satt jag här, ensam. Jag bet mig på insidan av läppen för att inte börja gråta. "suck". Tillslut kände jag ändå en ensam tår falla ner för min vänstra kind. Vad har jag gjort?

 

Harrys POV

Jag vaknade upp och kollade mig förvirrat omkring.

- Morning! Det var Ed's röst.

- Oh, uhm.. Hi. Svarade jag lite förvirrat men insåg ganska snart hur läget var.

- I made some breakfast for you, if you want.

- Uhm.. Actually I'm not so hungry.

- Oh, well! It's Okey, I just eat it by myself!
 Jag skrattade lite tyst för mig själv. Men jag blev snabbt allvarlig när jag tänkte på vad som hänt. Jag gick ut mot hallen och drog på mig min jacka och mina skor.

- I need some air, I'll see you around. Sa jag snabbt innan jag öppnade dörren och gick ut.

...

 

Jag hade gått ett tag och kände att jag behövde vila lite, och som tur var så visste jag en park som hade väldigt bekväma bänkar. Jag började gå mot den och tillslut var jag äntligen framme. Alla bänkar var i princip upptagna av barnfamiljer utom en. Där satt bara en tjej. Jag började gå mot den för att sätta mig där. Då jag plötsligt fryser till. Det är Amy.

Amy.. Vad gjorde hon här? Och ensam. Hon satt med huvudet nervinklat och hon såg ganska deppig ut. shit... Jag skulle bara vilja krama om henne. Hon såg så ensam ut. Men hon skulle antagligen bara slå mig. Vågade jag? Jag märkte att många av barnfamiljerna började gå, jag tog det som ett tecken. Jag måste säga något! Jag började gå mot henne och tillslut så stod jag framför henne, med händerna i fickorna. Jag harklade mig tyst men hon verkade märka det för hon tittade upp. 

- H... Ha.. Harry..? Det syntes att hon hade gråtit. Jag bet mig osäkert i läppen.

- Mm..

Ingen sa något mer. Men plötsligt så tällde hon sig upp. Jag var beredd på att få en smäll eller att hon skulle dra. Men det gjorde hon inte. Hon bara stod där. Mitt hjärta dunkade fortare och fortare. Vad skulle man göra nu..? Men jag behövde inte tänka så mycket mer för plötsligt så kände jag ett par varma läppar möta mina. Jag blev alldeles varm inombords. Kyssen tog slut och jag gav henne en stor kram. Nu kunde jag inte hålla mig, tårarna strömmade ut.

- I'm sorry Amy.. I'm so sorry. I have miss you.

- I have missed you to Harry.

---

Oh lala! ;) THEY GET BACK TOGHETER! :3

 

Sorry för dålig uppdatering. Men LIVET KOM IMELLAN (även fast det är värdens dåligaste ursäkt...) Men kram på alla läsare som fortsätter kommentera! Love to you! :)